Automationslastning: Mattias leder gruvans teknikrevolution

Affe_2672_ny_Red_spandhjalm

 Namn: Mattias Dömstedt

Befattning: Produktionsteknisk samordnare. Började i Zinkgruvan 2010 hos en entreprenör. Körde lastmaskiner och dumrar i dagrampen, när den byggdes. Anställdes av Zinkgruvan Mining 2012.

Utbildning: Fordon på gymnasiet. CAD-program och datorvana.

Gillar: ”Maskiner! Har alltid gillat maskiner!”

 

Två hundra meter högre upp i gruvan, på huvudnivån 800 meter, sitter operatören Robin Tiderman i en luftkonditionerad minibuss med dubbla övervakningsskärmar och två joysticks. Det är han som kör lastmaskinen. Utanför bussen har han matsal, kontor och toaletter. Teoretiskt sett skulle Robin kunna sitta var som helst i världen, bara det finns en nätverksuppkoppling. Projektet att utveckla en automatiserad lastning i Zinkgruvan har pågått intensivt under ett år. Förutsättningen är det trådlösa nätverk som är under uppbyggnad i gruvan. Men gruvan är stor, här finns 30 mil farbara vägar, och nätverket når inte ut överallt än.

Utmaningar finns det gott om i projektet, men med nya lastmaskiner och ett system som är anpassat för ”finlir” är gänget som driver utvecklingen på rätt spår. Motivationen är god! Målet är en bättre arbetsmiljö och dessutom en tidsbesparing i samband med varje skiftbyte.

– Jag har ju sett hur de jobbar med automationslastning i andra gruvor, berättar Mattias Dömstedt, som leder Zinkgruvans utvecklingsarbete mot automationslastning. Man slipper sitta och vrida huvudet fram och tillbaka, slipper bullret, slipper röra sig i närheten av osäkrade områden. Man sitter still och jobbar i ett välisolerat utrymme. Jag gillar det.

 

Malmen i Zinkgruvan bryts i sektioner som kan vara 20x30x25 meter. Att lasta ut ett sådant bergrum kan ta tre veckor. Lastmaskinen kör då fram och tillbaka mellan brytningsrum och ett störtschakt där malmen tippas, tills rummet är tomt. Avståndet mellan schakt och utlastningsrum varierar. Som längst har Mattias och hans kollegor programmerat en rutt på 700 meter, enkel resa. Lastmaskinen är utrustad med laserscannrar som sköter ­navigeringen och kameror åt olika håll, via vilka operatören följer färden i realtid.

Jämfört med andra gruvor är brytningsrummen små. Avstånden under jord kan vara långa och orterna smala och följer malmens böjningar i berget.

– Ja, i större gruvor kan lastmaskinen köra i månader på en och samma sträcka, medan vi får läsa in nya rutter väldigt ofta. För att nå dit vi vill komma krävs både god planering och eldsjälar som driver utvecklingen framåt.

 

Att programmera en ny rutt tar en arbetsdag, och då ska först gruvans elektriker göra i ordning området som maskinen ska gå i: sätta upp avläsningspunkter för lasern, dra nätverkskablar, strömkablar, montera lasergrindar…

– Det svåraste är att få till en bra rutt som funkar, men när det är gjort kan lastmaskinen göra alla moment själv.

Idag är det bara Robin Tiderman som kör med automation, av de fyra operatörer som jobbar på samma skift. Inom kort tas nästa lastmaskin i bruk, och på sikt kommer operatörerna själva att programmera sina rutter. En servicebil är också på ingång, som ska serva maskinerna ute i gruvan. Ett nytt sätt att arbeta kräver en ny organisation, och nu växer allt fram samtidigt i Zinkgruvan.

– Nästa grej är vår nya långhålsrigg från Epiroc som vi nyss tagit emot. Den är utrustad för automation, så snart tar vi nästa steg. Det gör jag gärna. Vi har världens utvecklingsmöjligheter! Visst, det krävs tålamod, men det är utvecklingen som är det roliga. Att vi får ett bättre sätt att arbeta på.

Det är många som vill se hur den nya tekniken funkar i praktiken. När vi lämnar gruvan kommer en grupp portugiser från företagets systergruva Neves Corvo. Mattias får övergå till att prata engelska.