Gruvan i Zinkgruvan är en av Sveriges äldsta gruvor som ännu är i drift.
1857 var starten för en industriepok i södra delen av Närke. När den belgiska jättekoncernen Vieille Montagne kom till området i mitten av 1800-talet såg de potentialen. Belgiska ingenjörer strömmade in i området och satte igång ett jätteprojekt och en samhällsuppbyggnad som var ovanlig i dess omfång under denna tid.
Bostäder, sjukhus, casino, skola, järnväg, hamn och mycket mera byggdes av Vieille Montagne och samtidigt startades en gruvverksamhet som 166 år senare producerar mer än någonsin.
Den Belgiska gruvkoncernen Vieille Montagne köper orten Åmmeberg med närliggande gruvfält. Bolaget startar upp en gruvverksamhet och en stor samhällsbygnation med bland annat skola, sjukhus och bostäder.
Flotationsmetoden introduceras.
För första gången blir det enligt svensk lag lagligt att anställa kvinnor under jord.
Rita Andersson var en av de första kvinnorna att jobba under jord i Zinkgruvan.
North Ltd, och därmed också Zinkgruvan Mining, blir uppköpt av gruvkoncernen Rio Tinto.
Zinkgruvan Mining blir först i Sverige med att använda pastatekniken, det vill säga att fylla igen utbrutna rum med en blandning av cement, anrikningssand och vatten.
Lundin Mining köper Zinkgruvan Mining av Rio Tinto.
Dagrampen drevs från båda hållen och 2010 skedde till slut genomslaget.
Zinkgruvan Mining får tillstånd att påbörja brytning i den så kallade dalbymineraliseringen, en förlängning av gruvan under jord.
Otto Schwarzmann var en ung ingenjör från Baden i Tyskland som i mitten av 1850-talet fick uppdraget av det belgiska gruvbolaget Viellie Montagne att åka till Sverige för att utvärdera zinkgruvorna på Åmmebergs egendom. Kunde det vara någonting att satsa på? Han blev kvar i Sverige några månader och överlämnade sedan en rapport till moderbolaget där han bland annat skriver “Gruvornas förmånliga belägenhet, deras flödande rikedom på god zink,- koppar,- och järnmalm och de yttersta gynnsamma betingelser för brytning samverkar att göra den planerade svenska gruvaffären till en av de lyckosammaste och säkert mest storslagna som någonsin erbjudits Viellie Montagne”.
Med Schwarzmanns rapport som underlag köpte Vieille Montagne den 4 augusti 1857 Åmmeberg med omgivande gruvfält. Otto Schwarzmann skickades tillbaka till Sverige för att att leda det bolag som nu byggdes från grunden i Åmmeberg och Zinkgruvan. Här drog han nu igång ett gigantiskt samhällsbygge. Vägar, järnväg, hamn, kontor, skola, sjukhus, casino och bostäder uppfördes. Bolaget blev känt över hela Sverige för sitt moderna tänk när det gällde samhällsansvar. 1885 pensionerade han sig och flyttade hem till Baden och hade då lett företaget i 28 år.
Otto Schwarzmann beskrivs som en enastående driftig, och besatt av en sällan sinande entusiasm. Han var känd för att aldrig släppa sin gröna jägarkavaj. Vid en fin middag lär han ha visat upp sin frack, hängande på en galge, för att klargöra att han ägde en, och påpekat att han trivdes så mycket bättre i sin gröna kostym. Otto Schwarzmanns hustru uppges ha varit “mycket korpulent och som för sällskaps skull hade en papegoja, två vita silkespudlar och två tama ormar vilka hon bar vid barmen”.